Intill järnvägsspåret i Högdalen i södra Stockholm står små skjul byggda av träpinnar, plåtbitar, sönderslagna lådor, täcken, presenningar, masonitskivor och pappbitar.

Skjulen står i prydliga rader, som radhuslängor av fattigdom. Här bor några av Europas ökande skara av hemlösa.

Situationen i Stockholm är inte unik, men det gör den inte mer människovärdig. Kåkstäderna är en skam för Sverige.

Text: LARS LINDSTRÖM Foto: MARTIN VON KROGH

Välkommen till Europas nya fattigkvarter. Här bor hemlösa EU-migranter, som de kallas. De kommer mest från Östeuropa, de allra flesta är romer som flyr från diskriminering och fattigdom i sina hemländer, från rasismen som förföljer dem och från politiker som slirar med i den högerextrema vågen genom Europa.

Vissa bor i tält, några i slitna husvagnar, andra bygger tillfälliga bostäder av det som går att hitta i sopcontainers och ute i naturen. Så här eller på ett liknande sätt ser det ut i Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Berlin, London och många andra stora städer i Västeuropa i dag.

Då och då blåser tåget förbi några meter från lägret i Högdalen, och jag hinner tänka hur det är möjligt att sova i det oväsendet innan jag inser att det är det minsta problem dessa människor har.

Det är några minusgrader, några decimeter snö täcker både marken och bråten som ligger runt de små kojorna: en kontorsstol, papplådor, en shoppingvagn, en liten aluminiumstege och en fastfrusen handske.

Strax efter åtta en morgon i januari 2014 vandrar Vergil, 32, och Madalena, 30, i väg från lägret till tunnelbanestationen i Högdalen för dagens värv bland den förhoppningsvis givmilda medelklassen i Stockholms city. Hemma i Rumänien väntar deras tre barn – 12, 10 och 2 år – och önskar att mamma och pappa kommer tillbaka från Sverige, gärna med lite pengar. Att leta burkar och tomglas i papperskorgar eller tigga är det som står till buds, även om Vergil säger att han helst vill ha ett jobb.

- I Rumänien finns inga jobb, inga pengar, säger han.

Kosmin, 32, från Brasov i Rumänien sågar ved för att kunna elda i kaminen i ett av skjulen. Brasan har slocknat under natten. Det är tidig morgon, några minusgrader och väggarna i det hus han precis har byggt består av presenningar och tunna träskivor. Han bor här med sin hustru Kouchi, 25, och hennes syster.

- Vi har varit här i sex dagar. Vi har ingenting, säger Kouchi.

En halvfull plastflaska rapsolja står och fryser på ett rangligt bord. En tom plastburk som har innehållit peperoni står på marken. En tom förpackning grillmix från Kronfågel ligger intill.

Det är dessa människor som sitter utanför livsmedelsbutiken eller tunnelbanestationen med en filt runt axlarna och en burk framför sig. Det är de som spelar dragspel i t-banevagnen eller undersöker om papperskorgen innehåller några returburkar.

Bara i Högdalen finns omkring 20 kojor och 6-8 husvagnar. Socialtjänstens uppsökargrupp säger att i något skjul kan det bo så många som åtta personer. Problemet är inte begränsat till Stockholm. Karlstad, Borås, Västerås… sammanlagt 67 svenska kommuner hade under 2013 hemlösa EU-migranter och 44 av dessa kommuner uppger att det förekommer tiggeri, enligt en enkät som Sveriges Radio har gjort.

Fredrik Jyrdell är avdelningschef på socialförvaltningen i Stockholm. Om kåkstaden i Högdalen säger han:

- Det ser ganska förskräckligt ut. Vi tittar efter barn, så det inte finns barn som far illa. Men det är väldigt få, de flesta lämnar sina barn hemma. Den här gruppen är ute på dagarna och jobbar, på sitt sätt. Missbruksproblem eller psykiatriska problem är inte vanliga, snarare ovanliga.

Adina och Vasilij Ivan är från Bulgarien, där de har lämnat sina två små barn, en tvååring och en treåring. De bor i lägret i Högdalen, i en annan radhusliknande länga. Adinas syster Gabi är också med på resan till Sverige, där de ska försöka få ihop pengar och ta hem till familjen hemma i Bulgarien.

När jag frågar hur de ska få in pengar, säger de båda systrarna att de tänker tigga, visar med kupade, utsträckta händer hur det ska gå till och säger i kör:

- Please, please…

Ingen av de som tvekar att ge en slant till en av tiggarna på trottoaren skulle vilja byta med Adina och Vasilij Ivan, ens för ett dygn, ens för en natt. Så här ska ingen behöva bo.

Inne i skjulen finns hembyggda sängar, madrasser av söndertuggat skumgummi, trasiga och smutsiga filtar, tidningspapper, en enkel kaminkonstruktion för att hålla värmen under natten… och så plötsligt en katt, ihopkurad på en säng. En, två, tre katter smyger omkring i lägret på dagen när ingen av de boende finns på plats, kanske håller de råttorna borta.

Radu, som är 21 år och kommer från Pitesti i södra Rumänien, har hört talas om utdelningen av vinterkläder som var här under helgen, då en grupp medmänniskor samlat in kläder via en Facebookgrupp.

- Blir det någon fler gång? Vet du något?

Han tar fram en enkel kontantkortsmobil och vi utväxlar nummer. Några dagar senare ringer jag honom och berättar att det blir en ny utdelning av kläder lördag den 1 februari. Jag frågar hur hans dag har varit. Radu säger att han fått in ungefär hundra kronor, att han har jobbat lite, och pantat burkar. Jag frågar om han har tiggt också, och han säger att det har han:

- När man är helt utan pengar gör man det som krävs.

• • •

Rumäner är vanligast

En övervägande majoritet av hemlösa EU-migranter i Sverige kommer från Rumänien, enligt socialstyrelsens kartläggning från 2012. Därefter är Polen och Spanien de vanligaste hemländerna.
De kommer för att söka arbete, men endast 20 procent har lön från arbete. En av tre försörjer sig som gatumusikant eller tiggare. De får generellt endast akut bistånd av socialtjänsten. Nästan hälften har barn (under 18 år) som de har lämnat kvar i hemlandet.

• • •

Här finns 48 sovplatser

I Hjorthagen i östra Stockholm finns akutboendet Vinternatt med 48 sovplatser. Det drivs av Stadsmissionen och Frälsningsarmén, tillsammans med Stockholms stad. Eftersom behovet är större än så lottas platserna ut bland de hemlösa. En nitlott här är verkligen en nitlott.
Hos Vinternatt kan de hemlösa också få enkelt kvällsmål och frukost, och information om råd- och stödcentret för EU-migranter, Crossroads.

• • •

Minst 17 boplatser i Stockholm

I Stockholm finns minst 17 boplatser med hemlösa EU-migranter, enligt den senaste uppskattningen från socialförvaltningens uppsökargrupp. Flest kåkstäder med boende i skjul, tält eller husvagn finns i Enskede-Årsta-Vantör, där 57 personer beräknas bo på fem boplatser.
I Borås stängde kommunen någon vecka före jul ett tältläger som upprättats av EU-migranter i en park. En gratisbuss och en lastbil för packning körde ett 50-tal hemlösa tillbaks till Rumänien.

Publicerat i Expressen 22 januari 2014.

Nu när midnattssol råder i Kiruna pratar jag med en norrbottning som inte tycks ha sett Martin von Kroghs och mitt reportage från mörkret i Kiruna, publicerat vid årsskiftet 2012/2013. Jag hittar det inte själv på Expressen.se, så här kommer det i repris, min text och Martin von Kroghs fina fotografier i ett bildspel.

KIRUNA. Under tre veckor i december råder middagsmörker i Kiruna. Solen orkar inte för ett ögonblick ta sig över horisonten.Vi åker 124 mil från Stockholm till staden som ligger längst upp i ­Sverige för att berätta om mörkret, och vad ser vi? Vi ser ljuset. Det blå skymningsljuset, ljuset på arbetsmarknaden, ljuset från snön och ljuset från julen.

Den 9 december var solen uppe en halvtimme i Kiruna. Sedan den dagen har den inte orkat över horisonten. Fenomenet kallas middagsmörker eller midvintermörker. Är det klart väder kan det hända att Kirunaborna får se en solglimt igen under några minuter på nyårsafton, mellan 11.35 och 11.48.
På Kupoltorget i Kiruna står Tord Blom, 65, från Jokkmokk och säljer vantar, mössor och sockar på en liten marknad i kylan. Det är minus tjugoen. Tre dagar ska han ha sina stånd här. Han säljer bland annat vargskinnshandskar med fårull på insidan.
– Det är coyote. Men det är ju också varg. De är från Kanada.

Niovåningshuset intill marknaden ser ut som en adventskalender, med några fönster upplysta av elektriska ljusstakar. En kommunal, snöklädd julgran strålar i förgrunden.
Klockan halv två en eftermiddag i december lyser himlen blåsvart i Kiruna, och ett rött band syns i horisonten. Men föreställningen att vintern här uppe är svart som beck stämmer inte. Även om solen aldrig går upp har Kiruna under några timmar mitt på dagen ett sällsamt ljus, ett blåaktigt sken över det vita landskapet.
Kerstin Munkhammar, 70, som bott i Kiruna hela sitt liv, letar på marknadsborden efter några riktigt bra tjocka sockar. Hon säger:
– Det är inte speciellt mörkt här. Vi har ju snön. Kommer man en bit utanför Stockholm är det så mörkt att man inte ser sin egen hand ens. Folk i södra Sverige tror att det är så mörkt här, men det är det inte. Tycker du att det är mörkt?

Vid Kiruna lasarett har läkaren Ture Aspehult, 63, precis avslutat en arbetsdag på vårdcentralen. Han var under 22 år företagsläkare vid gruvbolaget LKAB och har lång erfarenhet av hur människor påverkas hälsomässigt under vinterhalvåret i norra Sverige. Han lutar sig tillbaka i stolen och säger:
– Det är väldigt individuellt hur folk plågas av mörkret. Det finns de som tycker att det är jobbigt med den mörka perioden. Men många plågas inte alls, tycker att det känns som vanligt.
– Vi har ett visst ljus under dagtid, det här blåljuset som konstnärerna tycker om. Det ska man nyttja, om man vill behålla dygnsrytmen. Du trycker ned melantoninet, Draculas hormon, nattens hormon. Det ska man ha höga halter av nattetid, men dagtid ska man pressa ned det genom att exponera sig för ljus.
Ture Aspehult säger att han personligen inte påverkas negativt av mörkret. Har han några trick för att hålla sig piggare?
– Nej. Jag dricker mycket mjölk. Dricker du en och en halv liter mjölk om dagen får du i dig dagsbehovet av D-vitamin. Och det dricker jag. Inte för D-vitaminets skull, utan för att jag älskar mjölk. Jag kan inte låta bli!

Utanför grillbaren i hörnet Vänorts­gatan och Lars Janssongatan står ett gäng tonåringar och pratar och skrattar. Trots att det är svinkallt har de gympa­skor och öppna jackor, precis som många tonåringar har på vintern. Inne på grillbaren sitter en ensam man och äter en hamburgare framför ett stort svartvitt fotografi av skyskrapor i New York.
Utanför busstationen vid halv fyra på eftermiddagen står några mer varmt klädda Kirunabor och väntar. De bildar svarta siluetter mot ljuset som strålar från stadshuset och dess upplysta klocktorn.
Långt i bakgrunden skymtar de snöklädda terrasserna av slagg från LKAB:s gruvbrytning. En stor julgran tindrar längst upp.
Johan Enesund, 26, ska ta bussen hem efter jobbet i receptionen på hotell Ferrum. Att solen aldrig går upp under några veckor saknar betydelse, säger han.
– Jag står ändå där inne hela dagen. Det är mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag åker hem.
Johan Enesund har andra erfaren­heter att jämföra med. Förra året arbetade han som lärare i engelska i Foshan i södra Kina. Där var det ljusare. Och varmare. Upp mot 38 grader ibland. Det är 59 graders skillnad mot där vi står och huttrar just nu.

Inne i värmen på Café Oscar på Föreningsgatan spelas ”Hej mitt vinterland” och det serveras både caffelatte och chaite. Några pensionärer och en hantverkare har tagit en kaffepaus. ”Prova våra nya mackor” säger en handskriven skylt, men de har redan tagit slut.
I dessa ekonomiskt mörka tider ser det relativt ljust ut för Norrbotten och flera andra av norrlänen. Här sjunker arbetslösheten tack vare gruvnäringens uppsving. Till och med ungdomsarbetslös­heten går nedåt i Norrbotten, och den lägsta andelen arbetslösa unga finns här i Kiruna. Enligt den senaste mätningen från arbetsförmedlingen, för november, går 9,9 procent unga arbetslösa i Kiruna medan riksgenomsnittet är det dubbla, 18,4 procent.
Bakom ratten i en ombyggd Volvo Duett från 1966 sitter 15-årige Nisse Harnesk. Han har hämtat upp Johanna Rautavuoma, 15, på Bolagsskolan. Den ombyggda bilen kallas nu epatraktor och får köras av en så ung person – i maximalt 30 km/h.

Vi hänger med det unga paret på ”den vanliga raggen”. Vi åker runt, runt i Kiruna centrum, gata upp och gata ned. Stannar till vid hotell Ferrums parkering. Två epatraktorer parkerar intill varandra, rutorna vevas ned och åsikter utbytes. Det finns omkring 20 epatraktorer i Kiruna tätort, som har omkring 18 000 invånare.
Johanna berättar om en gång när de körde fem epatraktorer i rad genom Kiruna i en hastighet av tio kilometer i timmen. Det blev en lång kö av bilar bakom som körde över refuger bara för att komma förbi. Det var kul, säger hon.
Nisse och Johanna ska båda två söka fordonslinjen på gymnasiet nästa år. På frågan om de är kompisar eller liksom ett par svarar Nisse Harnesk korthugget:
– Ihop.

Hemma vid köksbordet på Bromsgatan i Kiruna sitter Magnus Olofsson, 40, och Veronica Vennberg, 43. De måste snart ut härifrån. Deras hyreshuslänga ligger närmast gropen som bildas av gruv­bolaget LKAB:s skivrasbrytning och som innebär att hela Kiruna successivt ska flyttas.
Både Magnus och Veronica är mekaniker för gruvbolaget LKAB. Veronica är även huvudskyddsombud. Eftersom Magnus jobbar skift hinner de knappt träffa varandra vissa dagar. Han arbetar sällan under jord, men mörkt är det ändå.
– Vi skruvar i allt möjligt. Åker runt och håller i gång verket. Vi är tolv man per skift. Vi är där i mörkret och skruvar. Med pannlampan på. Det måste man ha annars ser man ingenting. Det är ju ganska smutsigt där uppe också.

På köksgolvet ligger de två stora hundarna Smulan och Akku, och i 20-åriga dottern Linas knä sitter familjens minsta hund, en chihuahua som lystrar till namnet Håkan. Adventsljusstakar och stjärnor lyser upp fönstren och en julgran tronar mot vardagsrummet – med ett hundstaket som skydd.
Om middagsmörkret i december säger Veronica Vennberg:
– Det är som ett skymningsläge. Solen lyser ändå upp lite, fast den inte kommer upp. Vi sätter upp allt julpynt, julgran och alla ljus redan till första advent… för att få det där ljuset.
Hon har i vinter testat en metod för att känna sig piggare under den mörka tiden.
– Det här är första året som jag har provat att äta D-vitamin. Det känns lite bättre. Men annars alltså: man är ju konstant trött.
På lördagskvällen går både Veronica Vennberg och dottern Lina på dans på hotell Ferrum. Ibland dansar de bugg också, i föreningen Dansglada Fötter, som håller till i Triangelskolan. Magnus Olofsson går med ibland, om han inte jobbar kväll.
Annars gillar han att köra snöskoter. Han har en stuga i en by ”åt Vittangihållet”. Han säger:
– Så har jag renar, några stycken bara, som vi kusiner tar hand om. Jag kör 500 mil på skoter varje år. Varav mer än hälften är ren nöjesåkning. Det är skönt att åka dit och lugna nerverna, att sitta där och elda.
– Det är fint när norrskenen kommer. Helst när man är uppe på fjället. Det lyser upp ganska mycket. Det verkar vara riktigt starkt nu.

Norrskenet, eller Aurora Borealis, är himlafenomenet som får människor från hela världen att åka hit och hoppas på en klar natt. Det är energirika elektriskt laddade partiklar som bromsas upp i den övre atmosfären, och ibland får upp fart igen och lyser ännu intensivare.
Ännu mer ljus över Kiruna. Vad göra? Bussen rullar genom vindlande mörka tunnlar ned till 775 meters djup i gruvan. Här är det svart, men eleverna från Hjalmar Lundbohmsskolans estetiska linje är vitklädda. När de har tagit av sig gruvhjälmarna tar de fram luciakronan och stearinljusen och sjunger: ”Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund, och tusen, tusen strålar ock på himlens djupblå grund…”
Alldeles intill de sjungande ung­domarna smyger en av gruvarbetarna fram och trycker ut senap till lunch­korven och går och sätter sig vid ett av borden i den under­jordiska restaurangen.
Anneli Marainen, 16, är lucia vid detta tillfälle. Hon är från Karesuando, bor inneboende i Kiruna på veckorna och pendlar hem de 18 milen på helgerna. När vi tar bussen upp till ytan frågar jag henne om vintermörkret. Hon säger:
– Jag tänker inte på det. Inte alls.

Tillbaka till läkaren Ture Aspehult på vårdcentralen. Hur är det nu med vintermörkrets hälsorisker? Han svarar:
– Om du vistas länge mörker, det är klart att det påverkar den inre klockan. Och varför kommer infektionerna vintertid? Varför kommer kräksjukan vintertid? Varför kommer influensan vintertid? Det är ju för att vårt immunförsvar också påverkas av mörkret. Därför blir vi mer mot­tagliga vintertid.
– Men kylan påverkar också. Är det riktigt kallt och mörkt ökar antalet vinterdepressioner. Samma med hjärt- och kärlsjukdom. Det är en risk att vara människa.
Kerstin Munkhammar, hon som letade efter tjocka sockar på marknaden, får sista ordet. Hon säger:
– Förresten tar vi igen alltihop på sommaren. Då är det ljust jämt.

Inlägget Nu skiner solen dygnet runt i Kiruna, men hur klarar de mörkret? dök först upp på Lars Lindström.

Redan första natten Joanna Lindberg patrullerade stränderna på semesterön Kos slog verkligheten till: ett gäng genomblöta, iskalla och barfota människor på flykt.

– Här nere känns det helt absurt att stänga EU:s gränser. Jag känner ödmjukhet inför de här människorna, barn och vuxna som flyr från krig och nöd. De är de som är hjältarna, säger hon.

Läs hela artikeln här.

Inlägget Joannas hyllning till flyktingarna: ”Det de som är hjältarna” dök först upp på Lars Lindström.